Dag 29. Cascada Pailon del Diablo
Frukosten på detta hostel var enligt mig bäst hittills. Enormt gott nybakt bröd, stekt ägg, färskpressad maracuyajuice och kaffe. Kaffet var i och för sig ganska smaklöst, men annars var det toppen.
Det gled på väldigt bra med cyklarna och var hysteriskt vackra vyer. Skönt att mestadels åka nedåt. Vid en av de första punkterna man kunde stanna och ta kort fanns också en möjlighet att köra canoping. Vi bestämde oss för att göra det alla fyra. Åkte två och två. Först jag och Linda, sen Anna och Sofie. Man knöts fast i en sele som satt fast i en vajer högt upp i luften, så skulle man korsa en stor dal med ett rejält vattenfall under, ungefär 50 meter över marken i kanske 400 meter. Så fick man åka först till andra sidan, sen klättra uppåt och åka tillbaka på en annan vajer. Det var jäkligt roligt!
Vi cyklade vidare och stannade en del längs vägen för att fota och fika. Cyklade under vattenfall så vi blev blöta, bredvid raviner och vid höga berg. Tillslut, en mil senare, var vi framme vid Diablofallet. Där lämnade vi cyklarna och gick 20 minuter till fots för att se och betalade 1.50$ i inträde. Enormt var det. Går inte att visa på bild (har en film som inte går att ladda upp) men det var helt enormt.
8.30 var vi vid cykeluthyrningen och plockade upp fyra snabba cyklar. Vi skulle nämligen cykla till Diablovattenfallet. Det är ungefär en mil med många utkiksplatser och diverse andra saker att göra på vägen. Exempelvis canyoning (här benämns det canoping, kanske snarare är ziplining) eller bungyjump. Bungyjump skippade vi dock.
Det gled på väldigt bra med cyklarna och var hysteriskt vackra vyer. Skönt att mestadels åka nedåt. Vid en av de första punkterna man kunde stanna och ta kort fanns också en möjlighet att köra canoping. Vi bestämde oss för att göra det alla fyra. Åkte två och två. Först jag och Linda, sen Anna och Sofie. Man knöts fast i en sele som satt fast i en vajer högt upp i luften, så skulle man korsa en stor dal med ett rejält vattenfall under, ungefär 50 meter över marken i kanske 400 meter. Så fick man åka först till andra sidan, sen klättra uppåt och åka tillbaka på en annan vajer. Det var jäkligt roligt!
Linda fick för lite fart första åket så hon fastnade 10 meter från kanten och hängde där och dinglade men försökte dra sig fram tills en i personalen klättrade ut och halade in henne. Anna fastnade också på sitt tillbakaåk men då lite närmare så de kunde kasta ut ett sorts rep på vajern som hon kunde bli indragen med. Gick smidigt.
Vi cyklade vidare och stannade en del längs vägen för att fota och fika. Cyklade under vattenfall så vi blev blöta, bredvid raviner och vid höga berg. Tillslut, en mil senare, var vi framme vid Diablofallet. Där lämnade vi cyklarna och gick 20 minuter till fots för att se och betalade 1.50$ i inträde. Enormt var det. Går inte att visa på bild (har en film som inte går att ladda upp) men det var helt enormt.
Efter fallet gick vi upp till cykelparkeringen, där det fanns en restaurang, och åt en sen lunch. Vi slapp cykla tillbaka vilket hade varit jobbigt på grund av alla nedförsbackar vi cyklade dit i plötsligt ändrade om sig till uppförsbackar. För 2$ åkte vi med cyklarna på ett lastbilsflak tillsammans med fyra andra cyklister.
Väl tillbaka i Baños gick vi på byn och letade souvenirer samt käkade middag på en bra restaurang. Under souvenirletandet kunde vi klubba att man sällan slår sig så mycket i huvudet som i Ecuador. Känns som att taken är gjorda så pass låga specifikt för att skada alla över 180 cm.
