Frukosten var idag riktigt bra. Ett sorts friterat bröd med stekt ägg på insidan och någon sorts röra till det samt trädtomatsjuice (smakar inte som tomat) och kaffe. Efter frukosten var det sol och bad till klockan 15.00 då båten hem skulle gå.

Vi blev upphämtade prick 15.00 (vilket var lite oväntat att de höll tiden så bra). Vi köpte biljetter redan när vi åkte ut till Casa en el Agua men båten var nästan full. Vi fick klämma ihop oss och Anna fick sitta i mitt knä en timme. Två av de som skulle åka med fick inte plats, men hade inte heller köpt biljetter i förväg så de blev skjutsade i en liten båt av personalen på hostelet eftersom inga fler båtar gick idag. Halvvägs började det regna också och väl i hamn gick vår båt för djupt så vi fastnade på ett grund (dock i sand) där vi låg kanske tio minuter innan båtpersonalen lyckades få loss oss. 

Väl i hamn tog vi en cykeltaxi (eller rättare sagt tre) som tog 10 minuter till busstationen (ungefär 4000COP/13 kr per person) varifrån vi skulle åka buss med Espresso Brasilia. Fick vänta en timme på bussen och den gick på 30000 (95 kr) för att åka två och en halv timme tillbaka till Cartagena. 

Frukosten var rätt hängig här, särskilt när den var dyrast hittills (15000COP/45 kr). Den bestod av sorts ostskiva, ett kex, en sorts väldigt mystisk brödbit (eller var det potatis?) och fyra mandarinklyftor. Kaffet är gratis, men ingen mjölk finns. Dock är det inte konstigt att man äter lite begränsat eftersom det är ett hus mitt i vattnet med begränsade möjligheter till transport av mat.

Efter frukosten åkte vi och snorklade (endast vi fem), vilket var mysigt. Bra snorklar som man kunde andas i när man nådde ytan efter dyk utan att behöva tömma på vatten. Häftigt rev också, dock var detta revet dött. Men mycket färgglada fiskar. Nackdelen var att vi också hade många maneter runt oss. Vår "guide" intygade oss att de var ofarliga men vi kände oss lite obekväma ändå. 

Efter snorklingen åkte vi till en näst intill helt folktom strand med undantag för en "restaurang" som kanske snarare var en bardisk på stranden. Vi fick beställa mat i restaurangen tre timmar i förväg eftersom de tillagar maten 300 meter bort och de fiskade upp det vi beställde färskt och behövde hinna fiska. De fanns tre alternativ på lunch och jag fick ta det enda som inte var fisk vilket var karibisk hummer. Karibisk hummer är som vanlig men utan klor. 110 kronor gick denna skönhet på. Den var levande på första bilden. 

Nedan matas fiskarna med fisk.


Nedan är Juanita-Kaj.

PS: La upp detta inlägg samtidigt som dag 23 och 25 pga före detta internetbrist, så missa inte de dagarna. 

Minibussen (företaget Gonzalez Transportes) hämtade oss i tid (dvs endast femton minuter sena) och vi fick bra platser. Sen blev jag väckt kring 08.00 då vi fortfarande inte var framme i Tolú. Bussen hade tydligen inte ens lämnat Cartagena förrän två timmar senare, klockan sex på morgonen. Tillslut var vi framme i Tolús hamn, två timmar sena. Blev lite gladare när det visade sig att våran båt mer eller mindre väntade på oss så vi missade den inte.

Båtresan blev inte riktigt vad vi trodde. Istället för 45 minuter rakt till vår slutdestination åkte vi till ett akvarium på en ö där en de andra tio personerna på vår båt ville gå av. Vi skulle vara där i 45 minuter, något som blev 90 minuter. Kring lunchtid (12.00) var vi framme på Casa en el Agua där vi hoppade av. 

Casa en el Agua visade sig leva upp till sitt namn. Ett hus i vattnet mitt i karibiska havet med klarblått/turkost vatten och helt kristallklart. 

Vi checkade in och jag var trött, hungrig och trött så jag beställde lunch med de andra som skulle ta ett bra tag innan vi åt. Medan vi väntade på maten tog jag en powernap medan de andra badade med oklar energi. När maten kom typ en timme senare serverades det endast en rätt vilket var ett sorts bläckfiskliknande skaldjur (åtminstone i konsistens) som kom från en gigantisk snäcka. Med ris, matbanan och sallad. Helt okej gott men dock Colombias minsta portioner så här långt, det vill säga normalstor i svenskt mått mätt.

Efter lunch var det lugnttagande, bokläsande, solande och badande på schemat. Gick att gå upp på övervåningen av huset och hoppa ner i vattnet därifrån. Vattnet var runt 30 grader varmt, förmodligen varmare, vilket gjorde badandet till en fröjd. 

Bild nedan: Jag hoppar i vattnet 

Bild nedan: Anna hoppar

Här är utsikten från vårt nya hostel.

Det skulle ta ungefär femton minuter på moped och sen två timmar trekking(gång) i djungel och uppför berg innan vi var framme hos stammen. Samt samma sträcka tillbaka. Priset var 80000 per person, dvs cirka 240 kronor. Vi hade också en väldigt mysig och kunnig guide vid namn Andrés (grundare av företaget EcoAndes Palomino) som visade vägen och berättade om stammen som ofta bosätter sig i bergen men längs floder. 

Här kan man läsa mer om stammen som tar för lång tid att skriva i en mobiltelefon:

Här är några bilder från vägen vi gick. 

Gick här i stekande sol och 35 graders värme utan vind värd namnet. Man blev rätt svettig. 

Väl framme fick vi träffa lite folk från stammen och titta på lite handgjorda armband och "väskor" som de gjort, samt bland annat äta färsk mango och stjärnfrukt direkt från träden. 

Vår guide hade med kakor och korvbröd som han bjöd stammen på. 

De har en egen lag (och domare/polis) som är rätt sträng, får inte använda någon sorts maskiner och får inte arbeta mot lön. 

Finns cirka 20000 medlemmar i den här stammen (eller liknande) om jag förstod rätt, utspritt över Colombia. Största stammen med urinvånare hade två miljoner invånare och var hälften i Colombia och andra hälften i Venezuela.

Alla verkar få pengar och stöd av Colombianska staten. Just denna stam vid denna flod hade också en skola där man lärde sig fixa eld, stammens lagar, deras rättigheter från Colombia, att sy/göra armband och liknande.

Efter en och en halv timmes vandring ner och upp från berget blir vi hungriga eftersom klockan nu är 15 och vi åt frukost vid 8. Maten blir minst sagt god och poolbesöket var minst sagt svalkande.

Här är några utsiktsbilder från promenaden.

Efter lunchen gick vi och tubade, som planerat. Det innebar att vi, med stora traktordäck, skulle åka tre timmar längs en flod mitt i naturen här ute i ingenstans. Vi blev skjutsade på varsin moped kanske 20 minuter tills vi var där själva klättringen började. Killarna som körde var väl kanske 15-18 år. När vi åkte hade vi också vårt uppblåsta traktordäck på varsin axel samt både chaufför och passagerare var utan hjälmar. Detta på smala, steniga och rotiga skogsstigar i djungeln i hastigheter värda en mindre motorcykel snarare än moped. Definitivt spännande. 

Väl avsläppta fick vi gå upp i djungeln eller vad man kallar denna terräng där vi gick långt uppåt och sen långt nedåt i värme som gjorde att vi nästan kokade. Särskilt otympligt att bestiga detta "berg" i värmen, med bildäcket och med flipflops. Efter 30 minuter eller så var vi framme vid floden och hoppade i våra ringar, helt ensamma i floden. Mötte bara en urinvånare i övrigt under vår promenad i djungeln.

Vi är djupt besvikna att vi inte hade med kameror här, eftersom att det var en fors så vi blev rekommenderade att inte ha med något fuktkänsligt. Det var dock hysteriskt vackert. Det är nog allt jag kan säga.

Här är vi förresten just nu (kartan). Kommer snart jobba oss först tillbaka västerut i Colombia för att sedan vända ner söder mot Ecuador. 

Väl framme var det väldigt fint och mysigt. Dock varken el eller internet. Elen slogs dock på under kvällen. Vi checkade in direkt, åt lunch och sen direkt mot stranden. 

Stranden var enormt vacker men väldigt ström så man vågade inte riktigt bada. Jag provade dock att surfa en halvtimme för 30 kronor men vågorna var för avancerade för nybörjare så får väl fortsätta skjuta upp surfen till Mancora.

Kvällen avslutades med en mysig middag på stranden med några drinkar. 

Sen spöade Sofie och Linda folk i en turnering i beer-pong. 

Detta inlägg är skrivet av Linda som gästar bloggen idag.

Idag (torsdag) så bestämde vi oss för att åka ut till en strand som heter "Bahia Concha" för att sola och bada lite. Tyvärr mådde inte Viktor så bra på grund av förkylning så han stannade hemma och vilade, men vi andra åkte dit. 

Runt 10 kom ett ruckel till truck och hämtade upp oss. Vägen till stranden gick genom Tayrona så vi fick återigen njuta av nationalparken. Vägen vi åkte på denna gång var inte så bra underhållen så man skumpade på ganska bra där i trucken. 

När vi kom fram valde vi ut en bra plats sen så badade vi och solade om vartannat. 

En kul grej som hände var att en död krabba i storlek XL nästan flöt in i Anna i vattnet. Vi tog upp den till stranden och helt plötsligt lockades tio colombianer runt oss och vi alla stod och betraktade krabban. Vi tröttnade efter någon minut men colombianerna fascinerades av djuret ett bra tag till och vi alla skrattade tillsammans utan att egentligen förstå varandra. Så lustigt egentligen då ingenting är roligt med en död krabba!

Runt ett började vi bli lite hungriga och Anna och Bernhard gick för att leta upp nåt ställe att äta på. Utan att ha hittat något kom de tillbaka och vi började fundera på en plan b, men så plötsligt kom en snubbe till oss och ville sälja öl. Anna frågade efter lunch och han nappade genast. Tjugo minuter senare kom han med varsin bautaportion kyckling och ris till oss. Bra service ändå, tyckte vi! 

Dagen fortsatte i ett himla skönt tempo. Vi lekte lite "tjugo frågor" och läste, samt brände oss lite i den stekande solen. Vid fyra blev vi upphämtade av ruckel-trucken igen. Vägen hem var lite mer spännande än den dit, då Anna och jag fick ligga i lastutrymmet eller vad man ska kalla utrymmet längst bak. Fyra colombianska killar liftade med oss, tre stycken ställde sig på bakre kofångaren och en klättrade upp på taket. De på kofångaten kollade in på oss hela bilresan till närmsta by. Vi fick många vinkningar, leenden, slängpussar och skratt. Alla här är så himla glada och positiva, och alla bjuder på sig själva så mycket. Vi pratar ofta om det och att vi gillar mentaliteten här. Allt är färgglatt, folk hejar och ler, och det spelas ofta musik överallt, alla är trevliga och hjälpsamma. Vi gillar det väldigt mycket!  

När vi till sist kom hem så bestämde vi oss för att åka till Ocean Mall - ett stort köpcenter i Santa Marta. Det fanns massor av fina kläder och de flesta av oss köpte något. Jag själv storshoppade, en långkjol, ett par jeansshorts, en t-shirt och ett par örhängen fick följa med hem. Nu finns det inte mycket plats kvar i väskan...

Här är båten vi dök från.

Bild nedan: Anna och jag


Bild nedan: Bernhard
Bild nedan: Linda

Bild nedan: Sofie

Bild nedan: Anna 
Bild nedan: BernhardBild nedan: Linda, Sofie oxh jag

Efter dykningen var avklarad åkte vi tillbaka till dykcentret och rengjorde vår utrustning. Sen åkte vi och fixade våra certifikat och fick ut ett tillfälligt tills det riktiga kommer på posten.

Efter dyk två fick vi åka tillbaka till dykcentret där vi fick rengöra utrustning och packa ihop den så den är fräsch till imorgon. När allt var rent tog vi lunch. 

Färdiglunchade och tillbaka på dykcentret var det dags för mer teori. Vi såg två till filmer, svarade på massor av frågor innan vi gjorde ett förprov och sen det riktiga teoriprovet. Vi fick göra allt i grupp eftersom de menade på att "the buddy system", dvs att ej dyka ensamma var en av dykningens grundregler så då kan man lika gärna också göra provet gemensamt. Provet var lagom svårt men vi klarade det. Det innebär att vi imorgon bara har två dyk kvar innan vi får vårt certifikat. 

Koncentrerade på provet.

På kvällen käkade vi middag och spelade en omgång Yassiv innan vi tidigt gick mot sängen. 7.15 drar det igång igen imorgon!

Idag har vi avverkat en milstolpe i Colombia, något vi blivit varnade för. Vi blev av med en plånbok. Och det var inte på det sätt vi räknade med... 

Bernhard (i Colombia känd som Ben) tappade den ur fickan i en taxi. Tur nog kände vår instruktör chauffören och ringde och styrde upp återkomst av plånboken imorgon. 

Dagen i övrigt då? 8.15 hade vi ätit klart vår frukost och var väntandes på hämtning av företaget son skulle göra oss fem till dykare. Vi började med att få skriva lite personuppgifter och sen se tre kortfilmer på ungefär 40 minuter vardera (men vi har två kvar) och efter varje svara på lite skriftliga frågor. 

På lunchrasten gick vi till Lulo och käkade. 

Efter maten åkte vi till en pool där vi provade olika "skills" som man måste kunna när man dyker. Exempel på det var att ta bort munstycket man andades i och under vatten blåsa bort vattnet, eller att ta av sig snorkelglasögonen och simma ett varv runt poolen och sen ta på sig glasögonen under vattnet och blåsa bort vattnet som fyllde glasögonen samt att Carlos (instruktören) slog av ens luft och när man inte kunde andas längre fick vi med gester be om luft av sin dykarpartner och då fick man dennes munstycke och kunde andas igen. En timme var vi bredvid poolen och fick instruktioner, tre timmar (oavbrutet) var vi i poolen och minst 2 av dessa timmar var vi under vattnet. Kl 19.45 var vi tillbaka på vårt hostel, så nästan 12 timmar var vi borta. 

Nu sitter vi här, vissa äter och vissa väntar på mat.

07.15 hämtas vi imorgon och då ska vi ut på djupt vatten, där vi förhoppningsvis inte tar oss vatten över huvudet. Hehe. 

Fotnot. Tvingades raka bort skägget eftersom det kom in så mycket vatten i cyklopet, plus att det stacks rätt ordentligt på läppen eftersom munstycket till andningen knölade ihop den. 

Här är några bilder från dagen:

 

Lindas ben

Har jag nämnt att vi ska börja ta dykcertifikat imorgon för open water 18 meter? Hade visst missat det. Tar tre dagar, all utrustning, transport, mat, undervisning, tre dyk i karibiska havet och sånt ingår. Max tre stycken per instruktör är vi också, dvs vi kommer ha två engelsktalande instruktörer. Priset är 600000 COP per person. Det motsvarar 1884 svenska kronor per person. För den som inte är insatt så är det fruktansvärt billigt (ryktet säger att det är bland de billigaste i världen) utan att kompromissa på kvaliteten. 

Jag och Bernhard är snabbt färdigpackade så vi kilar i förväg för att ta en kaffe med mjölk (något som blev mjölk med kaffesmak eftersom de gärna överdoserar mjölken). Därefter är vi strandredo och möter upp tjejerna.

Efter strand och bad börjar promenaden ut från Tayrona och det tar väl strax under två timmar. 

Åker en minibuss tillbaka till vårt hostel med en enormt härlig chaufför som plötsligt åker in till ett random hus från huvudgatan där en snubbe kommer ut med en dunk bensin och tankar bilen. 

Blev lite mer bad i hostelpoolen innan vi käkar middag och spelar kort där två britter gör oss sällskap och lär oss ett spel som heter något i stil med Yannif. Var rätt kul men tog enormt lång tid. 

För eget minne kommer ungefärliga regler för Yanniv här: 

Man får fem kort och ska få så lite poäng på handen som möjligt. Joker är 0, Ess är 1 och klädda kort är 10. När man har 7p eller mindre på hand kan man säga Yanniv(uttalas typ Yannif). Alla spelare kvar på "rundan" får då spela klart sin hand och man får sina poäng. Klarar den med Yanniv sig får den 0, misslyckas den med att ha lägst får den 50. När någon når till 200 avslutas spelet, 

Under spelet lägger man först ut sina kort, antingen ett, flera kort eller färgstege på 3. Joker kan vara vad som helst. Lägger någon två kort kan man snabblägga som man har samma siffra. Sen när man lagt får man ta upp ett, antingen från släng/högen eller dolda högen. 

Igår (17 juli) var vi i Parque Tayrona, också känd som Tayrona nationalpark, där vi övernattade.

06.50 ringer larmet. Eller ja, inte vårat larm utan någon random snubbe som har sängen ovanför Bernhard. Efter 3 minuters ringande blir en random tjej less och går upp, slår av hans larm och kastar telefonen på honom. Irriterade (men vakna) kliver vi upp och äter frukost. 

Vi ber receptionen ringa en stor taxi men blir informerade att vi borde ta en buss i stället. Vi går ut på huvudgatan, sträcker upp händerna till varje buss som passerar som stannar och ropar ut sin destination. Fjärde bussen som stannar ropar Tayrona, så den kliver vi på. Kostar 6000/person (ungefär 20 kr) och ska ta 45 minuter. 

Väl framme får vi se en introduktionsfilm om Tayrona innan vi får köpa biljetter. Inträdet till nationalparken kostar 40000(cirka 130 kronor) för Bernhard men 8000(25 kronor) för oss resterande personer eftersom vi är studenter. 

Vi hoppar in i en buss för att komma till själva parkens början. Därifrån började en väldigt mysig promenad vilken tog oss cirka 4 timmar av väldigt mycket småstigar, klättring och svett i djungeln. Var väl minst 35 grader varmt och till 80 % vindstilla. 

I djungeln ser vi djur och sånt. Tusentals ödlor, nästan var man än gick. Såg även apor, något som var typ en korsning av bältdjur och kanin, krabbor, pelikaner och så vidare. För att inte tala om en hysteriskt mäktig natur med enorm mångfald. Djungel, palmer, berg, grottor, stränder, lianer, bambuträd och så vidare. 

Vi gick lite fel så när vi väl kom fram hamnade vi på en strand som heter Cabo där vi åt vår lunch bestående av bröd, mjukost, tomat, apelsin och skinka. Därefter slängde vi oss det kristallklara vattnet och badade en bra stund. 

Efter vi tagit en klassisk fika med oreos och cola utanför stugan går vi mot stranden just bredvid och badar tills solen börjar gå ner. Då letar vi upp en restaurang och bestämmer oss för att äta där under ett gigantiskt träd i mörkret med endast en liten lampa i trädet som ljus. Ägaren till restaurangen körde all sin el via ett elverk och vi var enda kunderna när vi beställde, sen rullade det in två par till. Maten tar lite tid men när den väl kom var det smaskigt och väldigt mysigt. 

Efter middagen spelar vi ett varv skip-bo som Linda vinner. I skrivande stund (17 juli kl 22 lokal tid) sker bokläsande aktiviteter utom för mig eftersom jag skriver detta inlägg i mobilens anteckingar på grund av total internetbrist. 

Här är bilen vi åkte.

Och i slutet på kaffeplantaget bjöds vi på kaffe. Dock besviken att de förväntade sig att man var en hårding och drack kaffe utan mjölk, men det var gott trots mjölkbrist. 

Efter plantaget åkte vi bil i 20 minuter till för att sedan promenera en halvtimme eller så till ett sorts vattenfall där vi fick bada. 

Det var mysigt. Några bilder från promenaden nedan.





Därifrån knallade vi till en utkikspunkt där vi inte såg så mycket då det var rätt disigt. 

All in all en väldigt mysig dagsutflykt. Här är ett foto från minibussen som bonus. Körde om detta par med denna stol på väg hem.

Hasta la vista!

Väl framme på vårt nya hostel, Dreamers, har vi det väldigt mysigt. Enormt trevlig snubbe som checkar in oss som bland annat vägrar låta tjejerna bära sina svintunga väskor själva från receptionen till deras rum, så han tar alla tre och kämpar dem till vårat rum. 

Vi käkar lunch och middag i hostelets billiga men lyxiga italienska restaurang. Mellan det är det poolhäng och planering av veckan. Mer om det imorgon (vilket ser ut att bli en lugn dag med möjlighet för eftermiddagsflyboard). 

Dagen började med att vi i harmoni gick ut ur rummet kring 8 på morgonen och möter Linda utanför rummet, vit i ansiktet. Hon har hittat något som liknar vägglöss under sin madrass. Jag viftar bort det och tänker att det måste vara någon sorts random skalbagge. Lång historia kort: det var vägglöss. Tar med en levande lus till receptionen och de lovar genast kompensation (vilket blir en gratisnatt för alla fem) plus byte till ett fräschare rum, dock med åtta bäddar (men med egen toalett). Här är bilder från nya rummet:



Vi tar genast ut väskorna och alla våra grejer och sätter oss på yttergården och häller ut alla våra grejer och går igenom allt i detalj och vänder ut och in på minsta socka och ryggsäck. Hittade ingenting i väskorna eller ryggsäckarna så förhoppningsvis har vi lämnar lössen bakom oss. Men när vi kommer hem blir det ändå att packa allt i sopsäckar utomhus och sen tvätta allt i 60 grader samt frysa in ryggsäckarna i en vecka, för att vara säker. Bra att vi har Linda som har järnkoll. 


Efter löpturen gick vi alla och käkade Crepes till lunch. Hysteriskt gott. Sofie och Anna kände sig redan innan sig lite hängiga så vi andra bestämde oss för att sympati-ta-det-lugnt också. Varmt som fasen på rummet. ACn körs mellan 18 på kvällen till 11 på morgonen. Bad hostelet slå på AC lite i förväg åt oss och de var väldigt tillmötesgående och fixade detta. Blev en sval siesta på två timmar (förutom Bernhard som var vaken och lyssnade på Sommar i P1). 

På eftermiddagen skulle vi gå till Café del Sol som låg på muren och överblickade vattnet. Jag bad om kaffe och orimligt nog sålde dom inte kaffe, bara te. Helt orimligt att ett café inte har kaffe. Ska skriva en arg insändare till DN eller något. Eller en arg lapp. Så tog en drink istället, motvilligt. 

Efter detta käkade vi colombiansk hamburgare och den var över förväntan! Riktigt bra. 

Innan jag går in på detaljer så ska jag berätta lite om stadens bakgrund:

Staden Cartagena grundades år 1533 och har därmed några år på nacken. Det är en väldigt vacker stad som ligger i norra Colombia, och den gamla delen av staden där vi bor är överröst av små gulliga kvarter med slingrande färgglada växter och gulkalkade väggar. På 1980-talet utsågs Cartagena till Colombias första UNESCO-världsarv vilket också talar för stadens originalitet. 

Dock så är det inte helt ofarligt att spatsera längs gatorna som jag innan nämnt. Det gäller att ha ögonen med sig. 

Om man svänger till höger efter att man kommit ut från vårt hostel bör man vara extremt försiktig; där lurar nämligen ett avgrundshål förklätt till två lock. Alla förutom Anna har snubblat över detta hål och flera tår har riskerats under våra lugna promenader i staden. Och inte nog med att man snubblar, locken är helt instabila och likt en gungbräda slungas man runt.

Andra håligheter har de faktiskt försökt göra säkrare. Istället för att falla igenom med hela kroppen är det bara en fot, eller möjligen ett ben, som kanske ryker: 

Kul om man vill se ner hur det ser ut under trottoaren; mindre kul om man samtidigt råkar kolla upp när man går förbi. 

Trottoarerna är även väldigt smala på vissa ställen. Eftersom även vägarna är smala och ganska trafikerade är det en utmaning att gå på trottoaren och möta andra gående. Ibland blir man utputtad på vägen som trafikeras både av bilar och häst och vagn (även cyklar och segways), så det gäller att vara försiktig! Taxisarna kör lite hur som helst och eftersom korsningar är helt utan någon som helst syn så tutar de lite vid passage och då får man se upp! Viktors colombianska flygplandpolare (Umberto) informerade också om att man under inga omständigheter ska lita på att någon bil/häst/segway stannar för en oavsett hur man korsar en väg. Störst går först. Ibland sticker det även upp pålar mitt i ingenstans vilket gör det ännu svårare att ta sig förbi.

Sist men inte minst bör vissa (*host*viktor*host*) se upp för höga trottoarkanter som kan dyka upp både här och där. De är lika förrädiska som de är höga och ger upphov till ömmande tår och höga svordomar. 

Trots dessa farligheter så känner man sig ändå trygg på Cartagenas gamla (och i omgångar underhållna) gator. Tricket är att alltid hålla ett öga på marken samtidigt som man njuter av den otroligt vackra omgivningen!  

Vi fick först höra att båten skulle avgå 08.30 men det skjöts direkt till 9.15. Sen blev det ytterligare 45 minuter försening, så 10.00 flöt vi ut ur hamnen. Båten var snabb som en kanonkula. 

Nedan är badet. 

Här är bild från båten när vi närmade oss staden.

Efter fortbesöket drog vi till stan igen för att knalla runt samt ta en kaffe på Juan Valdez. Under denna strosning såg vi ett gäng pelikaner glida förbi precis ovanför oss, men vi lyckades oturligt nog inte få någon osuddig bild. Så vi nöjde oss med bilder på annar. 

Imorgon ska vi snorkla och åka till en ö som heter Playa Blanco så det blir väldigt tidig uppstigning. Taggad!

PS: Tänkte på hemstaden när jag läste namnet på denna frukt:

Efter restaurangen spelade vi Skip-bo och tog det lugnt eftersom vi ska upp tidigt imorgon.

Glada i hågen traskade vi ut på busstationen och försökte hitta en buss som skulle ta oss till Zipaquíra. Vi tog rygg på två danska tjejer som vi hörde fråga sig fram på knagglig spanska. Vi steg ut genom spärrarna och försökte lokalisera en buss som skulle ta oss till saltgruvan. Helt plötsligt började en liten kortväxt man skrika något i stil med namnet på orten dit vi skulle och från ingenstans blev vi indragna i bussen. Lite shady kändes det eftersom vi inte hann kolla några alternativ och för att alla varnat oss för sådant men vi tänkte att det säkert inte var någon fara. Vi tog plats och bussen rivstartade från stationen. Det visade sig vara en väldigt gropig väg för vi studsade oss fram genom det bergiga landskapet. När bussen sedan stannade studsade man nästan själv vidare pga vanan.

Efter några minuter kom den kortväxta killen fram och tog betalt av alla passagerare, det kostade oss 14 kronor för 45 minuters resa.

 

Efter ett tag halvstannade bussen för att släppa av och släppa på passagerare. Och jag skriver "halvstannade" eftersom det var exakt vad chauffören gjorde; det gick på två röda och så var bussen på väg igen. Killen som tagit betalt av oss hade här helt nya arbetsuppgifter; han stack ut huvudet genom den öppna dörren och skrek "ZIPAQUÍRA ZIPAQUÍRA ZIPAQUÍRA" och ibland hoppade han även ut och in i bussen i farten. 

Titt som tätt öppnades bussdörrarna och han stack ut huvudet och försökte locka till sig passagerare. Ibland verkade det inte ens vara nödvändigt med en busshållplats där han skrek utan det kunde ske lite här och var där det fanns människor. Kul, tyckte vi som förundrades över hans fantastiska arbetsuppgifter.

En annan sak som var rätt rolig med bussen var att den stannade och släppte av folk mitt ute i ingenstans. Vad skulle de göra där? Hur kom de dit? Varför placerar man busshållplatser in the middle of nowhere? Så många frågor.

Till slut kom vi i alla fall fram. "Bussinkallaren/pengainsamlaren" eller vad vi ska kalla honom vinkade hysteriskt fram oss till dörren när vi fortfarande åkte. Vi som inte såg någon form av något som ens kunde liknas vid en saltgruva kollade storögt, likt rådjur, på honom och ingen vågade gå fram.  Han fortsatte vinka och tillslut tog vi mod till oss och steg vi fram. Där skulle vi visst gå en kvart för att komma till själva gruvan men det var inga problem. Vi hittade och fick gå genom en pittoresk liten ort på köpet. 

På vägen hem var det bara att ställa sig vid en busshållplats och vänta tills rätt buss kom. Fel buss stannade en gång och bussinkallaren om arbetade på den bussen hoppade ut och pratade rekordsnabb spanska. Alltså verkligen rekordsnabb. Om jag tyckte att vi såg ut som rådjur tidigare under dagen var det inget mot hur vi såg ut nu vill jag lova. Till och med Viktor som talar spanska och förstår det mesta såg förvirrad ut. Eftersom vi inte förstod något så sa vi "no gracías" och väntade snällt på nästa buss. 

Några saker lärde vi oss dock på vägen: 

1. I Colombia jobbar man inte med lugna avstigningar där man ställer sig upp när bussen stannat; nej här ska man helst hoppa av i farten. Om du inte hoppar ut i farten är du en noob. (De verkade dock ha överseende med förvirrade turister).

2. Uppenbarligen är tidtabeller eller skyltar onödiga utanför storstaden. Hoppa på en buss bara! Om bussinkallaren pratar fort eller inte svarar "si" direkt när man frågar om bussen går dit man ska så väntar man på nästa helt enkelt.

3. Vägunderhåll, vad är det? Nu måste ju bilförarna hålla hastighetsbegränsningen!

4. Är bussen full? Vem bryr sig, det går nog att trycka in några till! 

5. Tryck inte på nödbromsen när du ser att bussen kör med öppna dörrar! Det finns alltid en chans att någon vill åka med! 😉

Denna lunch inklusive öl gick på 60 kr.

En timme senare tog vi en kaffe på Juan Valdez, Sydamerikas motsvarighet till Starbucks men bättre och billigare. Fotade lite bredvid vårt hostel också. 

Väl uppe var det dags för att vänta en engelsktalande guide då fem sjättedelar av guiderna ej kunde engelska. Sen var det dags att gå ner i gruvkatedralen för att kolla på saltet. 

Restaurangen visade sig vara rätt bra. Snudd på enormt-jäkla-lyxig till och med. Ungdomarna delade på en flaska vitt vin från Chile men jag körde barndrycken starköl från Colombia. Fick isat glas med värsta limesaltade kanten och sånt. Kändes nästan mer som en drink än öl. 

Käkade en jävligt fin frukost vid 8. 

Tog det ganska lugnt efter frukosten, gick förbi en mataffär och kollade läget där.

Sen var det dags att röra sig till centro historico där det fanns massa museum och sånt. Tog en taxi till stan och eftersom det var den första taxin hann vi bli lurade. Hostelet ringde taxi åt oss, så väntade vi utanför. Då stannade en taxi och vi frågade om det var den vi bokat och han sa ja. När vi kom fram så skulle han ha dubbla vad bokningen kostade för han ljög tydligen om att vi hade bokat honom, han såg bara en chans och tog den. Så fick betala 80 kr istället för 40 för en 20 minuters taxiresa. Överkomligt ändå, men man blir lite grinig av det. Påvägen sa han också att det ställe vi ska åka till imorgon skulle vara stängt och ville köra oss dit för dyra pengar för annars kommer vi aldrig dit. Det visade sig också vara en lögn, men som tur var nappade vi aldrig på det. 

Efter det gick vi och käkade lunch. Vi fick tips av Umberto igår att prova äta ajiaca till lunch vilket är en sorts kycklingsoppa. Sagt och gjort. 

Det var gott tycker jag, men tror samtidigt att det i lunchväg finns mer spännande saker att prova. Vilket vi ska!

Efter lunchen blev det att åka till monserrate vilket är en sorts berg med utkiksplats och sånt över Bogotá. Dit åkte vi linbana. 

Man insåg snabbt att staden med lika många invånare som hela Sverige är ganska stor. 

16.00 svensk tid. 09.00 Colombiansk tid: Två timmar fick vi vänta på planet innan det kunde lyfta. Under den tiden letade de ett bagage som hamnat på planet utan att passageraren dykt upp. Det var kul. Nu efter 2.5 timme stillasittande är det dags för 11.5h flygtur innan vi är framme i Bogotá. För tillfället svårt att vara positiv. Knöt näven i fickan över min förlorade first-class-uppgradering och mitt förlorade benutrymme. 

Hädanefter skriver jag endast Colombiansk tid. 

10.00 (1h / 11.5h fluget). De bjuder på dricka. Det visar sig vara öppen bar. Får snacks också. Det kanske kan bli en trevligare flygtur än än väntat. 

10.30 (1.5h / 11.5h fluget). Lunch serveras. Käkar någon sorts ravioli med parmesan, sallad, bröd och choklad samt citronkaka till efterrätt. Och öl. Och whiskey. Resten av gänget väljer gulaschen istället för ravioli. 

11.30 (2.5h / 11.5h fluget). Jag och Anna har sett klart filmen Wild på våra skärmar. Inte överdrivet övertygad. Vi slår, tillsammans med Sofie, på en dokumentär om Karibien men inser fort att den kanske inte var särskilt givande och ger upp. Provar några andra filmer men ingen talar till oss, så ger upp tittandet på skärmen totalt. 

12.00 (3h / 11.5 h fluget). De delar ut såna här papper man ska fylla i om passuppgifter, hur mycket pengar man ska spendera samt ett gäng märkliga frågor. Helt på spanska. Förstår stora delar men ber tillslut min sätesgranne som mina fördomar talar om att han ser colombiansk ut. Har rätt och han hjälper oss att översätta pappret och fylla i det rätt. Hoppas jag. 

14.30 (5h / 11.5h fluget). Min colombianska sätesgranne Umberto visar sig vara riktigt trevligt och jäkligt kul att få repetera spanskan innan det är go-time. Han är professor i matematik på ett universitet i Bogotá och har varit på något sorts samarbete på ett universitet i Tyskland i tre veckor. Pratar om allt från gerillorna i Colombia och korruption, till Max Weber, till att han rekommenderar Bogotás matspecialitéer. Exempelvis ajiaco(lunch? En sorts kycklingsoppa), tamales(någon söt frukost), chocolate y queso(mjölkchoklad och ost hittar varandra), agua panela y queso (också någon sorts frukostverksamhet), arepa (någon sorts majsbakelse?). Alla dessa är tydligen hysteriskt goda. Återstår att smaka när vi är framme. 

15.00 (5.5h/11.5h fluget). Kortspel med Anna och Sofie en sväng innan vi tar en bensträckare och minglar med Bernhard och Linda som sitter på andra sidan gången och spelar luffarschack. Beställer in en till whiskey, får en tia. 

17.30 (8h/11.5h fluget). Suttit på detta plan tio timmar nu och börjar bli uttråkad. Lyckas inte med sömnförsöken, är inte tillräckligt bekväm i att flyga så vaknar efter fem minuter under varje försök. Detta genom att studsa upp i taket och tror att något är på tok i flyget. Resten av gänget sover. Särskilt Linda. Hon sover i de mest hysteriska ställningarna och jag är imponerad. 

18.30 (9h/11.5h fluget). Det närmar sig. Flera gånger under resans gång försökt sysselsätta mig genom att läsa, fiffla med mobilen(avbröt detta för att spara batteri så jag kan kontakta Arturo sen) och mingla men det kan inte vara hälsosamt att sitta i ett plan så här länge. Lätt stressad över att Arturo (som hostelet skickar för att hämta oss) inte orkar vänta på oss eftersom vi är sena. Om 30 minuter skulle vi ha landat annars. Kan dock glatt meddela att spädbarnet snett framför oss varit nästan knäpptyst sedan vi lyfte. Snart serveras middagen åtminstone, kan behöva den nya energin! 

20.30 (11.5h/11.5h). Efter de sista otroligt långsamma timmarna landade planet en helt perfekt landning. 

22.44 Framme i sängen på vårt hostel. Nu är det dags att sova. 

Flyget hit gick smidigt om än rätt turbulent. Lunch bestod av pizza-snacks på en "restaurang". Nu är vi redo. 

05.21 Bestämmer att bara ta med ett par skor. Ställer bort mina vita tygskor. Blir endast löparskorna. 

06.03 Promenerar till centralen

06.33 Bussen mot arlanda går. 8 minuter sen eftersom busschauffören som skulle byta av snubben som jobbat natt försov sig. 

07.15 Framme på terminal fem. Mot alla odds är jag sist på plats av gänget. 

08.00 Genom säkerhetskontrollen. Sätter oss på starbucks och tar det lugnt.

09.50 Nu sitter vi på planet och laddar för att åka. 

Då är det väl lika bra att ta upp denna rostiga blogg igen och tagga om för en ny resa. Även denna resa blir Sydamerika som destination. Denna gång får jag lite resesällskap i form av Anna, Bernhard, Linda och Sofie. Bernhard kommer stanna ungefär fyra av veckorna för att hans semester plötsligt tar slut sen.

 

Planen kommer vara följande(i termer av besök av flygplatser):

6 juli: 10.00 första flyget går från Arlanda.

6 juli: 19.00 lokal tid: Landar i Bogota, Colombia.
9 juli: 11.40-13.10 Flyger Bogota (Colombia) till Cartagena (Colombia).

Nedanför är en karta som visar ungefär platserna. Vi kommer spendera mycket tid på Colombianska kusten vilket kartan inte riktigt visar. Dessutom ska vi inte köra bil (som google maps visar) utan flyger de flesta sträckorna.

 

Tanken är alltså att vi först stannar några dagar i Bogota, huvustaden i Colombia. Den staden är lite svalare och tydligen inte särskilt spännande så ganska raskt rör vi oss vidare mot Cartagena, vilket är något av höjdpunkten som jag förstått det. Där på karibiska kusten, i värme och sol, kommer vi att sysselsätta oss ungefär tills det är dags att börja vända mot Bogota och skicka hem Bernhard. Vi har väldigt många planer men få saker spikade utan vi tänker att vi tar det lite som det kommer. Hostel är bokat 3 nätter i Bogota (på Fulano Backpackers) och kommer på El Dorado (Bogotas flygplats) ha en snubbe som heter Arturo som ska plocka upp oss med bil och skjutsa oss till vårt hostel. Sen ska vi, de fem första nätterna efter Bogota åtminstone, bo på Viajeros Hostel i Cartagena. 

 

Packning
Jag har en ganska liten ryggsäck och endast tänkt köra handbagage. Min väska är lite för stor (typ 10x10 för stor) men det brukar inte vara så noga med tanke på att dess vikt är inom ramarna. Packlistan hittas nedan