Glada i hågen traskade vi ut på busstationen och försökte hitta en buss som skulle ta oss till Zipaquíra. Vi tog rygg på två danska tjejer som vi hörde fråga sig fram på knagglig spanska. Vi steg ut genom spärrarna och försökte lokalisera en buss som skulle ta oss till saltgruvan. Helt plötsligt började en liten kortväxt man skrika något i stil med namnet på orten dit vi skulle och från ingenstans blev vi indragna i bussen. Lite shady kändes det eftersom vi inte hann kolla några alternativ och för att alla varnat oss för sådant men vi tänkte att det säkert inte var någon fara. Vi tog plats och bussen rivstartade från stationen. Det visade sig vara en väldigt gropig väg för vi studsade oss fram genom det bergiga landskapet. När bussen sedan stannade studsade man nästan själv vidare pga vanan.

Efter några minuter kom den kortväxta killen fram och tog betalt av alla passagerare, det kostade oss 14 kronor för 45 minuters resa.

 

Efter ett tag halvstannade bussen för att släppa av och släppa på passagerare. Och jag skriver "halvstannade" eftersom det var exakt vad chauffören gjorde; det gick på två röda och så var bussen på väg igen. Killen som tagit betalt av oss hade här helt nya arbetsuppgifter; han stack ut huvudet genom den öppna dörren och skrek "ZIPAQUÍRA ZIPAQUÍRA ZIPAQUÍRA" och ibland hoppade han även ut och in i bussen i farten. 

Titt som tätt öppnades bussdörrarna och han stack ut huvudet och försökte locka till sig passagerare. Ibland verkade det inte ens vara nödvändigt med en busshållplats där han skrek utan det kunde ske lite här och var där det fanns människor. Kul, tyckte vi som förundrades över hans fantastiska arbetsuppgifter.

En annan sak som var rätt rolig med bussen var att den stannade och släppte av folk mitt ute i ingenstans. Vad skulle de göra där? Hur kom de dit? Varför placerar man busshållplatser in the middle of nowhere? Så många frågor.

Till slut kom vi i alla fall fram. "Bussinkallaren/pengainsamlaren" eller vad vi ska kalla honom vinkade hysteriskt fram oss till dörren när vi fortfarande åkte. Vi som inte såg någon form av något som ens kunde liknas vid en saltgruva kollade storögt, likt rådjur, på honom och ingen vågade gå fram.  Han fortsatte vinka och tillslut tog vi mod till oss och steg vi fram. Där skulle vi visst gå en kvart för att komma till själva gruvan men det var inga problem. Vi hittade och fick gå genom en pittoresk liten ort på köpet. 

På vägen hem var det bara att ställa sig vid en busshållplats och vänta tills rätt buss kom. Fel buss stannade en gång och bussinkallaren om arbetade på den bussen hoppade ut och pratade rekordsnabb spanska. Alltså verkligen rekordsnabb. Om jag tyckte att vi såg ut som rådjur tidigare under dagen var det inget mot hur vi såg ut nu vill jag lova. Till och med Viktor som talar spanska och förstår det mesta såg förvirrad ut. Eftersom vi inte förstod något så sa vi "no gracías" och väntade snällt på nästa buss. 

Några saker lärde vi oss dock på vägen: 

1. I Colombia jobbar man inte med lugna avstigningar där man ställer sig upp när bussen stannat; nej här ska man helst hoppa av i farten. Om du inte hoppar ut i farten är du en noob. (De verkade dock ha överseende med förvirrade turister).

2. Uppenbarligen är tidtabeller eller skyltar onödiga utanför storstaden. Hoppa på en buss bara! Om bussinkallaren pratar fort eller inte svarar "si" direkt när man frågar om bussen går dit man ska så väntar man på nästa helt enkelt.

3. Vägunderhåll, vad är det? Nu måste ju bilförarna hålla hastighetsbegränsningen!

4. Är bussen full? Vem bryr sig, det går nog att trycka in några till! 

5. Tryck inte på nödbromsen när du ser att bussen kör med öppna dörrar! Det finns alltid en chans att någon vill åka med! 😉