Efter detta tog vi en buss till Casa en el Arbol och gungade ovanför ett stup. På grund av extremt dåligt internet kan jag dock inte ladda upp fler bilder just nu. Men det kommer! 

Middagen spenderades på en restaurang med en hint av mellanöstern, där man fick sitta på "golvet" utan skor, så alla fick ett par sockar att ha på sig när man kom in. Maten var god och framför allt var restaurangen enormt mysig.

Idag lämnar vi Colombia, det land i världen med mest gullighet per capita. Tror ordet gullig som beskrivning av colombianer använts minst lika mycket som exempelvis orden "jag" eller "det" i vanligt tal. 

Linda åt sushi och vi skrattade först åt att hon fick ketchup till maten. Den visade sig dock senare tillhöra min mat.

Flygresan går smärtfritt. Åtminstone tills vi ska landa, då börjar hela planet skaka och gunga hela nedstigningen (insåg just hur motsägelsefullt det ordet låter) med många enormt tvära svängar och just när vi ska landa så lyfter vi igen. Tydligen blåste det så mycket att vi kom ur kurs eller att det åtminstone var för farligt då vi fick göra om hela den skakiga, gungande och svängande processen igen. Var inte särskilt kaxig under dessa tjugo minuter det tog att landa igen.

Bilder från fönstret vid landningen ovan.

Väl på marken (piloterna fick en applåd av passagerarna och denna gång stämde jag in) tog det ett bra tag att ta sig igenom "migración" och tull. Många lappar som skulle stämplas, skrivas och granskas. 45 minuter senare är vi äntligen utanför Quitos flygplats och väntar på en taxi. 

Funfact: Quito, en stad med nästan två miljoner invånare, ligger ungefär 2850 meter över havet. Det är alltså 200 meter högre än Bogotá i Colombia och 600 meter högre än Kebnekaise i Sverige. 

Vi tar en taxi och får en väldigt gullig (oväntad beskrivning?) chaufför som berättar lite om staden. Tar ungefär en timme att åka och kostar 27 dollar.

Framme på hostelet får vi information om närområdet och bestämmer oss för att direkt imorgon åka vidare till Banos som ligger 2-3 timmar bort. Där finns stora vattenfall, en aktiv vulkan, fin natur och massor av saker att göra. Så återvänder vi till Quito om några dagar och gör staden då, eftersom det är helg nu är mycket stängt här.

Middagen blir på en väldigt mysig pizzeria fem minuter promenad bort. Pizzan är inte lika god som de vi åt i Colombia men ändå helt okej. Otroligt mysig lokal, men vi verkar ha glömt att fota där. Efter middagen går vi tillbaka till hostelet där vi tar en dator för att göra en del googlande för kommande planer innan det är läggdags.

Två bilder från kvällspromenaden. 

Sen på begäran av resten av gänget ska jag också nämna kissmannen. En gubbe som gick en bit framför oss på väg hem från pizzerian stannade plötsligt på gränsen mellan gatan och trotoaren och urinerade. Helt offentligt, där folk gick. Det var konstigt och vi kände oss smått obekväma när vi gick förbi en halvmeter bort från honom på hans högra sida. Fanns en viss humor i det dock. 

Det är som sagt resdag idag. Särskilt för Bernhard (i Colombia också känd som Ben/Bern./Bernhard Frand/Bernardo/Bernardinho) som idag lämnar landet för att återvända till Sverige eftersom semestern är slut. Vi alla flyger först gemensamt från Cartagena till Bogotá och där väntar vi tre timmar med Bernhard innan han går till sin gate och väntar.

Imorgon lämnar vi Colombia vilket känns sorgligt. Vi har varit här 25 dagar och ändå bara skrapat på ytan på allt man kan göra här. Nästan ofattbart hur mycket vi inte hunnit göra men också nästan lika ofattbart hur mycket vi faktiskt hunnit med. 

Imorgon efter lunch flyger vi till Ecuadors huvudstad, Quito, där vi har en natt på Hostel Revolution bokad. Det har fått enormt bra betyg och är rätt billigt. Kostar 83 kronor per natt i en sovsal för sex personer, där vi har fyra av bäddarna. Flyget dit tar nästan tre timmar. 

Den som vill fördjupa sig lite i Ecuadors ekonomi kan det vara intressant att läsa denna denna artikeln av Economist ("Blir Ecuador Latinamerikas Grekland?") som publicerades för 5 minuter sedan. Känns relevant. 

Frukosten var idag riktigt bra. Ett sorts friterat bröd med stekt ägg på insidan och någon sorts röra till det samt trädtomatsjuice (smakar inte som tomat) och kaffe. Efter frukosten var det sol och bad till klockan 15.00 då båten hem skulle gå.

Vi blev upphämtade prick 15.00 (vilket var lite oväntat att de höll tiden så bra). Vi köpte biljetter redan när vi åkte ut till Casa en el Agua men båten var nästan full. Vi fick klämma ihop oss och Anna fick sitta i mitt knä en timme. Två av de som skulle åka med fick inte plats, men hade inte heller köpt biljetter i förväg så de blev skjutsade i en liten båt av personalen på hostelet eftersom inga fler båtar gick idag. Halvvägs började det regna också och väl i hamn gick vår båt för djupt så vi fastnade på ett grund (dock i sand) där vi låg kanske tio minuter innan båtpersonalen lyckades få loss oss. 

Väl i hamn tog vi en cykeltaxi (eller rättare sagt tre) som tog 10 minuter till busstationen (ungefär 4000COP/13 kr per person) varifrån vi skulle åka buss med Espresso Brasilia. Fick vänta en timme på bussen och den gick på 30000 (95 kr) för att åka två och en halv timme tillbaka till Cartagena. 

Frukosten var rätt hängig här, särskilt när den var dyrast hittills (15000COP/45 kr). Den bestod av sorts ostskiva, ett kex, en sorts väldigt mystisk brödbit (eller var det potatis?) och fyra mandarinklyftor. Kaffet är gratis, men ingen mjölk finns. Dock är det inte konstigt att man äter lite begränsat eftersom det är ett hus mitt i vattnet med begränsade möjligheter till transport av mat.

Efter frukosten åkte vi och snorklade (endast vi fem), vilket var mysigt. Bra snorklar som man kunde andas i när man nådde ytan efter dyk utan att behöva tömma på vatten. Häftigt rev också, dock var detta revet dött. Men mycket färgglada fiskar. Nackdelen var att vi också hade många maneter runt oss. Vår "guide" intygade oss att de var ofarliga men vi kände oss lite obekväma ändå. 

Efter snorklingen åkte vi till en näst intill helt folktom strand med undantag för en "restaurang" som kanske snarare var en bardisk på stranden. Vi fick beställa mat i restaurangen tre timmar i förväg eftersom de tillagar maten 300 meter bort och de fiskade upp det vi beställde färskt och behövde hinna fiska. De fanns tre alternativ på lunch och jag fick ta det enda som inte var fisk vilket var karibisk hummer. Karibisk hummer är som vanlig men utan klor. 110 kronor gick denna skönhet på. Den var levande på första bilden. 

Nedan matas fiskarna med fisk.


Nedan är Juanita-Kaj.

PS: La upp detta inlägg samtidigt som dag 23 och 25 pga före detta internetbrist, så missa inte de dagarna. 

Minibussen (företaget Gonzalez Transportes) hämtade oss i tid (dvs endast femton minuter sena) och vi fick bra platser. Sen blev jag väckt kring 08.00 då vi fortfarande inte var framme i Tolú. Bussen hade tydligen inte ens lämnat Cartagena förrän två timmar senare, klockan sex på morgonen. Tillslut var vi framme i Tolús hamn, två timmar sena. Blev lite gladare när det visade sig att våran båt mer eller mindre väntade på oss så vi missade den inte.

Båtresan blev inte riktigt vad vi trodde. Istället för 45 minuter rakt till vår slutdestination åkte vi till ett akvarium på en ö där en de andra tio personerna på vår båt ville gå av. Vi skulle vara där i 45 minuter, något som blev 90 minuter. Kring lunchtid (12.00) var vi framme på Casa en el Agua där vi hoppade av. 

Casa en el Agua visade sig leva upp till sitt namn. Ett hus i vattnet mitt i karibiska havet med klarblått/turkost vatten och helt kristallklart. 

Vi checkade in och jag var trött, hungrig och trött så jag beställde lunch med de andra som skulle ta ett bra tag innan vi åt. Medan vi väntade på maten tog jag en powernap medan de andra badade med oklar energi. När maten kom typ en timme senare serverades det endast en rätt vilket var ett sorts bläckfiskliknande skaldjur (åtminstone i konsistens) som kom från en gigantisk snäcka. Med ris, matbanan och sallad. Helt okej gott men dock Colombias minsta portioner så här långt, det vill säga normalstor i svenskt mått mätt.

Efter lunch var det lugnttagande, bokläsande, solande och badande på schemat. Gick att gå upp på övervåningen av huset och hoppa ner i vattnet därifrån. Vattnet var runt 30 grader varmt, förmodligen varmare, vilket gjorde badandet till en fröjd. 

Bild nedan: Jag hoppar i vattnet 

Bild nedan: Anna hoppar

Här är utsikten från vårt nya hostel.

Det skulle ta ungefär femton minuter på moped och sen två timmar trekking(gång) i djungel och uppför berg innan vi var framme hos stammen. Samt samma sträcka tillbaka. Priset var 80000 per person, dvs cirka 240 kronor. Vi hade också en väldigt mysig och kunnig guide vid namn Andrés (grundare av företaget EcoAndes Palomino) som visade vägen och berättade om stammen som ofta bosätter sig i bergen men längs floder. 

Här kan man läsa mer om stammen som tar för lång tid att skriva i en mobiltelefon:

Här är några bilder från vägen vi gick. 

Gick här i stekande sol och 35 graders värme utan vind värd namnet. Man blev rätt svettig. 

Väl framme fick vi träffa lite folk från stammen och titta på lite handgjorda armband och "väskor" som de gjort, samt bland annat äta färsk mango och stjärnfrukt direkt från träden. 

Vår guide hade med kakor och korvbröd som han bjöd stammen på. 

De har en egen lag (och domare/polis) som är rätt sträng, får inte använda någon sorts maskiner och får inte arbeta mot lön. 

Finns cirka 20000 medlemmar i den här stammen (eller liknande) om jag förstod rätt, utspritt över Colombia. Största stammen med urinvånare hade två miljoner invånare och var hälften i Colombia och andra hälften i Venezuela.

Alla verkar få pengar och stöd av Colombianska staten. Just denna stam vid denna flod hade också en skola där man lärde sig fixa eld, stammens lagar, deras rättigheter från Colombia, att sy/göra armband och liknande.

Efter en och en halv timmes vandring ner och upp från berget blir vi hungriga eftersom klockan nu är 15 och vi åt frukost vid 8. Maten blir minst sagt god och poolbesöket var minst sagt svalkande.

Här är några utsiktsbilder från promenaden.

Efter lunchen gick vi och tubade, som planerat. Det innebar att vi, med stora traktordäck, skulle åka tre timmar längs en flod mitt i naturen här ute i ingenstans. Vi blev skjutsade på varsin moped kanske 20 minuter tills vi var där själva klättringen började. Killarna som körde var väl kanske 15-18 år. När vi åkte hade vi också vårt uppblåsta traktordäck på varsin axel samt både chaufför och passagerare var utan hjälmar. Detta på smala, steniga och rotiga skogsstigar i djungeln i hastigheter värda en mindre motorcykel snarare än moped. Definitivt spännande. 

Väl avsläppta fick vi gå upp i djungeln eller vad man kallar denna terräng där vi gick långt uppåt och sen långt nedåt i värme som gjorde att vi nästan kokade. Särskilt otympligt att bestiga detta "berg" i värmen, med bildäcket och med flipflops. Efter 30 minuter eller så var vi framme vid floden och hoppade i våra ringar, helt ensamma i floden. Mötte bara en urinvånare i övrigt under vår promenad i djungeln.

Vi är djupt besvikna att vi inte hade med kameror här, eftersom att det var en fors så vi blev rekommenderade att inte ha med något fuktkänsligt. Det var dock hysteriskt vackert. Det är nog allt jag kan säga.

Här är vi förresten just nu (kartan). Kommer snart jobba oss först tillbaka västerut i Colombia för att sedan vända ner söder mot Ecuador. 

Väl framme var det väldigt fint och mysigt. Dock varken el eller internet. Elen slogs dock på under kvällen. Vi checkade in direkt, åt lunch och sen direkt mot stranden. 

Stranden var enormt vacker men väldigt ström så man vågade inte riktigt bada. Jag provade dock att surfa en halvtimme för 30 kronor men vågorna var för avancerade för nybörjare så får väl fortsätta skjuta upp surfen till Mancora.

Kvällen avslutades med en mysig middag på stranden med några drinkar. 

Sen spöade Sofie och Linda folk i en turnering i beer-pong. 

Detta inlägg är skrivet av Linda som gästar bloggen idag.

Idag (torsdag) så bestämde vi oss för att åka ut till en strand som heter "Bahia Concha" för att sola och bada lite. Tyvärr mådde inte Viktor så bra på grund av förkylning så han stannade hemma och vilade, men vi andra åkte dit. 

Runt 10 kom ett ruckel till truck och hämtade upp oss. Vägen till stranden gick genom Tayrona så vi fick återigen njuta av nationalparken. Vägen vi åkte på denna gång var inte så bra underhållen så man skumpade på ganska bra där i trucken. 

När vi kom fram valde vi ut en bra plats sen så badade vi och solade om vartannat. 

En kul grej som hände var att en död krabba i storlek XL nästan flöt in i Anna i vattnet. Vi tog upp den till stranden och helt plötsligt lockades tio colombianer runt oss och vi alla stod och betraktade krabban. Vi tröttnade efter någon minut men colombianerna fascinerades av djuret ett bra tag till och vi alla skrattade tillsammans utan att egentligen förstå varandra. Så lustigt egentligen då ingenting är roligt med en död krabba!

Runt ett började vi bli lite hungriga och Anna och Bernhard gick för att leta upp nåt ställe att äta på. Utan att ha hittat något kom de tillbaka och vi började fundera på en plan b, men så plötsligt kom en snubbe till oss och ville sälja öl. Anna frågade efter lunch och han nappade genast. Tjugo minuter senare kom han med varsin bautaportion kyckling och ris till oss. Bra service ändå, tyckte vi! 

Dagen fortsatte i ett himla skönt tempo. Vi lekte lite "tjugo frågor" och läste, samt brände oss lite i den stekande solen. Vid fyra blev vi upphämtade av ruckel-trucken igen. Vägen hem var lite mer spännande än den dit, då Anna och jag fick ligga i lastutrymmet eller vad man ska kalla utrymmet längst bak. Fyra colombianska killar liftade med oss, tre stycken ställde sig på bakre kofångaren och en klättrade upp på taket. De på kofångaten kollade in på oss hela bilresan till närmsta by. Vi fick många vinkningar, leenden, slängpussar och skratt. Alla här är så himla glada och positiva, och alla bjuder på sig själva så mycket. Vi pratar ofta om det och att vi gillar mentaliteten här. Allt är färgglatt, folk hejar och ler, och det spelas ofta musik överallt, alla är trevliga och hjälpsamma. Vi gillar det väldigt mycket!  

När vi till sist kom hem så bestämde vi oss för att åka till Ocean Mall - ett stort köpcenter i Santa Marta. Det fanns massor av fina kläder och de flesta av oss köpte något. Jag själv storshoppade, en långkjol, ett par jeansshorts, en t-shirt och ett par örhängen fick följa med hem. Nu finns det inte mycket plats kvar i väskan...

Här är båten vi dök från.

Bild nedan: Anna och jag


Bild nedan: Bernhard
Bild nedan: Linda

Bild nedan: Sofie

Bild nedan: Anna 
Bild nedan: BernhardBild nedan: Linda, Sofie oxh jag

Efter dykningen var avklarad åkte vi tillbaka till dykcentret och rengjorde vår utrustning. Sen åkte vi och fixade våra certifikat och fick ut ett tillfälligt tills det riktiga kommer på posten.

Efter dyk två fick vi åka tillbaka till dykcentret där vi fick rengöra utrustning och packa ihop den så den är fräsch till imorgon. När allt var rent tog vi lunch. 

Färdiglunchade och tillbaka på dykcentret var det dags för mer teori. Vi såg två till filmer, svarade på massor av frågor innan vi gjorde ett förprov och sen det riktiga teoriprovet. Vi fick göra allt i grupp eftersom de menade på att "the buddy system", dvs att ej dyka ensamma var en av dykningens grundregler så då kan man lika gärna också göra provet gemensamt. Provet var lagom svårt men vi klarade det. Det innebär att vi imorgon bara har två dyk kvar innan vi får vårt certifikat. 

Koncentrerade på provet.

På kvällen käkade vi middag och spelade en omgång Yassiv innan vi tidigt gick mot sängen. 7.15 drar det igång igen imorgon!

Idag har vi avverkat en milstolpe i Colombia, något vi blivit varnade för. Vi blev av med en plånbok. Och det var inte på det sätt vi räknade med... 

Bernhard (i Colombia känd som Ben) tappade den ur fickan i en taxi. Tur nog kände vår instruktör chauffören och ringde och styrde upp återkomst av plånboken imorgon. 

Dagen i övrigt då? 8.15 hade vi ätit klart vår frukost och var väntandes på hämtning av företaget son skulle göra oss fem till dykare. Vi började med att få skriva lite personuppgifter och sen se tre kortfilmer på ungefär 40 minuter vardera (men vi har två kvar) och efter varje svara på lite skriftliga frågor. 

På lunchrasten gick vi till Lulo och käkade. 

Efter maten åkte vi till en pool där vi provade olika "skills" som man måste kunna när man dyker. Exempel på det var att ta bort munstycket man andades i och under vatten blåsa bort vattnet, eller att ta av sig snorkelglasögonen och simma ett varv runt poolen och sen ta på sig glasögonen under vattnet och blåsa bort vattnet som fyllde glasögonen samt att Carlos (instruktören) slog av ens luft och när man inte kunde andas längre fick vi med gester be om luft av sin dykarpartner och då fick man dennes munstycke och kunde andas igen. En timme var vi bredvid poolen och fick instruktioner, tre timmar (oavbrutet) var vi i poolen och minst 2 av dessa timmar var vi under vattnet. Kl 19.45 var vi tillbaka på vårt hostel, så nästan 12 timmar var vi borta. 

Nu sitter vi här, vissa äter och vissa väntar på mat.

07.15 hämtas vi imorgon och då ska vi ut på djupt vatten, där vi förhoppningsvis inte tar oss vatten över huvudet. Hehe. 

Fotnot. Tvingades raka bort skägget eftersom det kom in så mycket vatten i cyklopet, plus att det stacks rätt ordentligt på läppen eftersom munstycket till andningen knölade ihop den. 

Här är några bilder från dagen:

 

Lindas ben

Har jag nämnt att vi ska börja ta dykcertifikat imorgon för open water 18 meter? Hade visst missat det. Tar tre dagar, all utrustning, transport, mat, undervisning, tre dyk i karibiska havet och sånt ingår. Max tre stycken per instruktör är vi också, dvs vi kommer ha två engelsktalande instruktörer. Priset är 600000 COP per person. Det motsvarar 1884 svenska kronor per person. För den som inte är insatt så är det fruktansvärt billigt (ryktet säger att det är bland de billigaste i världen) utan att kompromissa på kvaliteten. 

Jag och Bernhard är snabbt färdigpackade så vi kilar i förväg för att ta en kaffe med mjölk (något som blev mjölk med kaffesmak eftersom de gärna överdoserar mjölken). Därefter är vi strandredo och möter upp tjejerna.

Efter strand och bad börjar promenaden ut från Tayrona och det tar väl strax under två timmar. 

Åker en minibuss tillbaka till vårt hostel med en enormt härlig chaufför som plötsligt åker in till ett random hus från huvudgatan där en snubbe kommer ut med en dunk bensin och tankar bilen. 

Blev lite mer bad i hostelpoolen innan vi käkar middag och spelar kort där två britter gör oss sällskap och lär oss ett spel som heter något i stil med Yannif. Var rätt kul men tog enormt lång tid. 

För eget minne kommer ungefärliga regler för Yanniv här: 

Man får fem kort och ska få så lite poäng på handen som möjligt. Joker är 0, Ess är 1 och klädda kort är 10. När man har 7p eller mindre på hand kan man säga Yanniv(uttalas typ Yannif). Alla spelare kvar på "rundan" får då spela klart sin hand och man får sina poäng. Klarar den med Yanniv sig får den 0, misslyckas den med att ha lägst får den 50. När någon når till 200 avslutas spelet, 

Under spelet lägger man först ut sina kort, antingen ett, flera kort eller färgstege på 3. Joker kan vara vad som helst. Lägger någon två kort kan man snabblägga som man har samma siffra. Sen när man lagt får man ta upp ett, antingen från släng/högen eller dolda högen. 

Igår (17 juli) var vi i Parque Tayrona, också känd som Tayrona nationalpark, där vi övernattade.

06.50 ringer larmet. Eller ja, inte vårat larm utan någon random snubbe som har sängen ovanför Bernhard. Efter 3 minuters ringande blir en random tjej less och går upp, slår av hans larm och kastar telefonen på honom. Irriterade (men vakna) kliver vi upp och äter frukost. 

Vi ber receptionen ringa en stor taxi men blir informerade att vi borde ta en buss i stället. Vi går ut på huvudgatan, sträcker upp händerna till varje buss som passerar som stannar och ropar ut sin destination. Fjärde bussen som stannar ropar Tayrona, så den kliver vi på. Kostar 6000/person (ungefär 20 kr) och ska ta 45 minuter. 

Väl framme får vi se en introduktionsfilm om Tayrona innan vi får köpa biljetter. Inträdet till nationalparken kostar 40000(cirka 130 kronor) för Bernhard men 8000(25 kronor) för oss resterande personer eftersom vi är studenter. 

Vi hoppar in i en buss för att komma till själva parkens början. Därifrån började en väldigt mysig promenad vilken tog oss cirka 4 timmar av väldigt mycket småstigar, klättring och svett i djungeln. Var väl minst 35 grader varmt och till 80 % vindstilla. 

I djungeln ser vi djur och sånt. Tusentals ödlor, nästan var man än gick. Såg även apor, något som var typ en korsning av bältdjur och kanin, krabbor, pelikaner och så vidare. För att inte tala om en hysteriskt mäktig natur med enorm mångfald. Djungel, palmer, berg, grottor, stränder, lianer, bambuträd och så vidare. 

Vi gick lite fel så när vi väl kom fram hamnade vi på en strand som heter Cabo där vi åt vår lunch bestående av bröd, mjukost, tomat, apelsin och skinka. Därefter slängde vi oss det kristallklara vattnet och badade en bra stund. 

Efter vi tagit en klassisk fika med oreos och cola utanför stugan går vi mot stranden just bredvid och badar tills solen börjar gå ner. Då letar vi upp en restaurang och bestämmer oss för att äta där under ett gigantiskt träd i mörkret med endast en liten lampa i trädet som ljus. Ägaren till restaurangen körde all sin el via ett elverk och vi var enda kunderna när vi beställde, sen rullade det in två par till. Maten tar lite tid men när den väl kom var det smaskigt och väldigt mysigt. 

Efter middagen spelar vi ett varv skip-bo som Linda vinner. I skrivande stund (17 juli kl 22 lokal tid) sker bokläsande aktiviteter utom för mig eftersom jag skriver detta inlägg i mobilens anteckingar på grund av total internetbrist. 

Här är bilen vi åkte.

Och i slutet på kaffeplantaget bjöds vi på kaffe. Dock besviken att de förväntade sig att man var en hårding och drack kaffe utan mjölk, men det var gott trots mjölkbrist. 

Efter plantaget åkte vi bil i 20 minuter till för att sedan promenera en halvtimme eller så till ett sorts vattenfall där vi fick bada. 

Det var mysigt. Några bilder från promenaden nedan.





Därifrån knallade vi till en utkikspunkt där vi inte såg så mycket då det var rätt disigt. 

All in all en väldigt mysig dagsutflykt. Här är ett foto från minibussen som bonus. Körde om detta par med denna stol på väg hem.

Hasta la vista!

Väl framme på vårt nya hostel, Dreamers, har vi det väldigt mysigt. Enormt trevlig snubbe som checkar in oss som bland annat vägrar låta tjejerna bära sina svintunga väskor själva från receptionen till deras rum, så han tar alla tre och kämpar dem till vårat rum. 

Vi käkar lunch och middag i hostelets billiga men lyxiga italienska restaurang. Mellan det är det poolhäng och planering av veckan. Mer om det imorgon (vilket ser ut att bli en lugn dag med möjlighet för eftermiddagsflyboard).